Lars Wilks, igen.

Nu har han gjort det igen.
Lars Wilks har yttrat sig och snubblat över gränsen. Det känns som om Lars Wilks prövar sig fram, först genom sin installation "nimis" där han provocerade kommunen men det är svårt att provocera en en lag och dess utövare. Så det gick inte. "Ladonien", hans land gick inget vidare det heller. Sen var det Judarna och Judesuggan, men ett folk som har den historien klarar det han hade att säga och sen lite till.
Men sen, sen fick ha jackpott. För att höjja sin egen tveksamma konstnärsstjärna till skyarna hängde han på "rondellhundarna" och gjorde en som föreställde Profeten Mohammed.
Och då tog det eld.
Han har fått den uppmärksamhet som hans ego kräver. Frågan är bara om det blir för mycket? Han räknade inte med Jihad Jane och hennes kompisar.
Tyvärr är inte detta det sista vi lär höra om Lars Wilks och hans ego. Hans tveksamma konstnärliga insatser döljer han bakom yttrandefriheten.

Ni skall inte tveka, jag är för yttrandefriheten men finns det en gräns?
Kan en Djurgårssupporter ställa sig på "motståndarklackens" läktare och hejja på sitt lag aggressivt och sedan, från sjukhusetsbädden, hävda yttrandefrihet? Och få "de andra" fällda för brott mot yttrandefriheten?

Per Altenberg skriver "Yttrande- och mötesfrihet är universella rättigheter enligt FNs deklaration för mänskliga rättigheter" och det är säkert så. Men är det en rättighet utan skyldighet?

Maria Byström håller inte med mig.
Per Altenberg tycker vi skall värna yttrandefriheten.

Thomas Mattsson på expressen menar att "Lars Vilks rätt att kränka är okränkbar".
Christian Tegnvallius tycker att man skall få göra sig lustig över religionen.