fredag 12 december 2008

SATIR

Ang bilden, i den vänstra stolen ligger en kopia av koranen och i den högra en kopia av bibeln, och texten på den vänstra lyder "HAT BROTT" och på den vänstra "KONST"




Jag sökte på nätet om satir lite nu på lunchen och hittade följande passus:



Gällande satir kan det sägas att den huvudsakligen är till för dumhuvuden. Bra saker är i dess värld med obligatoriskt ändlösa räckor av sjuka presentationer före och efter målobjekten, precis lika gångbara som dåliga. Genast förefaller det för den debile, som om presentatören besatt någon dold visshet till det åsyftades nackdel, vilken endast vore ankommande på åhörarens anstrukna förstånd att snabbt omförställa som den eller den självklarheten. Redan kännedomen om presentatörens eller aktörens motsatta ståndpunkt till det objektiviserade, tycks stundom vara tillräcklig för att antyda sådan dold visshet.



Det verkar väl klokt?



Och enligt WIKIPEDIA, som inte alltid är helt korrekt men det som jag hittar på nätet nu under lunchen.



Satir är en skrivteknik där man påvisar brister hos subjektet (till exempel en individ, en organisation eller en stat) för att förlöjliga, ofta menat som en provokation eller för att få i stånd en förändring. Humor i satir tenderar att vara subtil, med ett fritt användande av ironi och skruvad humor.
Termen användes i romersk litteratur om en kåserande diktart som introducerades av Lucilius (100-talet f.Kr.), som förbättrades av Horatius och som erhöll polemisk skärpa hos Juvenalis. Först efter fransk-klassicismen upphörde termen satir att beteckna en särskild diktart och blev ett begrepp använt för att karakterisera litterära verk som i kritiskt syfte gycklar med (det offentliga livets) missförhållanden.
Den svenska satirens fader anses vara Olof von Dalin som 1740 utkommer med sin allegorisk berättelse Sagan om hästen som skildrar Sveriges historia från Gustav Vasa till Karl XII. Under senare delen av 1700-talet märks särskilt Anna-Maria Lenngrens "Porträtterna".




Så...

Då har jag läst på lite men jag märker att detta är ett stort område.

Men vad händer när satir går över gränsen? Och finns den gränsen?

När exempelvis felaktigheter i en satir förs fram som absoluta sanningar och när man påpekar detta för skribenten så får man till svar, "-det är bara satir"

Är det så att satir kan rättfärdiga allt?

Nej, jag tycker inte det.

Jag ser fram mot den dagen då någon kollar med myndigheterna var gränsen för satir och förtal går.

När jag kollade ang satir på bloggar så kom jag på olika stycken som skrevs med en nästan fanatisk elakhet, drypande syra och bländande språkbruk.



När jag läser ett stycke som jag uppfattar som stötande antingen direkt på personen eller på en persons budskap så undrar jag?

- Vad skulle hända om jag skrev satiriska stycken om mina politiska kollegors lyten och blandar in politik och kallar det satir?

Jag skulle för det första inte må bra själv, för det andra skulle jag inte bli trovärdig och för det tredje skulle jag nog lägga av eftersom ingen till slut orkar lyssna. Men det är jag det.

Om man i ett större sammanhang ägnar sig åt en typ av satir så kanske det också är svårt att arbeta i grupp? Om jag ena dagen förlöjligar och gör en person till "drift kucku" hur tror jag att han skall behandla mig dagen därpå?

Man lägger så att säga grunden för framtida och samtida relationer i en satir.




2 kommentarer:

essan sa...

Då har även jag hittat hit till mannen jag en gång var helt säker på att jag skulle gifta mig med.....djup blogg detta.....behövs bland alla blondinbloggar!!

Fredrik sa...

ha ha ha :)
Kul att ha dig här också...