onsdag 28 april 2010

Dödshjälp Del III

Äntligen kan jag bestämma om jag vill ta emot en behandling eller inte.
Äntligen har jag bestämmanderätt över min egen kropp.
Äntligen kan jag själv säga att nu är det nog.

Som jag tidigare skrev så är ämnet svårt.
Det som socialstyrelsen har tagit ställning till är att man kan avbryta en behandling när man vill. Inte när läkaren vill. Inte ge dödshjälp (T4). Utan bara få ett värdigt slut på ett liv.

När jag lyssnade på P1 häromdagen visade det sig att Ulla Zachrisson, överläkare på Stockholms sjukhem verkligen inte ville att jag som sjuk skulle bestämma över min egen kropp. För en gångsskull saknar jag ord för den typen av inställning som hon visar.
Ulla Zachrisson ville att läkaren skall bestämma, baserat på livsförväntningen, inte kvaliten på livet utan kvantiten på livet. Om man är förlamad från nacken ner, det finns ingen chans till förbättran om inte gud utför ett mirakel, så tycker denna kvinna att HON, inte patienten, skall bestämma om vården.
Jag hoppas verkligen att hon ändrar inställning, annars kan jag inte se att hon har i vården att göra, för det verkar inte som om hon har medkänsla om en patient för fem öre. Det verkar, i alla fall baserat på intervjun, som om hon saknar medkänsla om patienten.

Andra bloggare: Sebastian Bjernegård, Per Pettersson och Christian Tengvallius.

2 kommentarer:

Kenneth Ehrnstedt sa...

Sjukvården är en konstig organisation emd en del märkliga personligheter. Vissa läkare ska överhuvudtaget aldrig träffa patienter, de ska bara forska medicinskt för att deras förmågatill empati och läkande är absolut noll. tyvärr funkar organisationen så att den som har högst medicinsk kunskap ofta blir chef och nästan lika ofta är helt olämplig för den uppgiften. Chefer ska leda verksamhet, medicinskt kunniga ska gör bedömningar av lämplig sjukvårdsinsats. Kvinnan du talar om ska inte göra någotdera.

Fredrik sa...

tömma bäcken?